När man dagligen möts av saker som man måste kriga för så till slut så blir det jobbigt. Det är saker som jag vet att jag faktiskt med lagen i ryggen har rätt till. Att trots det alltid bli ifrågasatt är ingen enkel sak. En normal människa skulle också bli trött och less av en sådan tillvaro. Jag med diagnoser faller ihop. Faller ihop för att dem som ska hjälpa mig inte gör det. 

 

Jag har min krigarinställning att tacka för att jag faktiskt inte fallit i hop mer än jag gjort. Min krigarinställning som säger att en dag, en dag kommer det vända. En dag kommer jag hitta nån som ser mig som en människa och inte som en boll som man kastar runt. 

 

Mina diagnoser kommer alltid finnas i mitt liv. Hur jag än gör och vilken väg jag än tar i livet kommer dem alltid vara med mig. Därför väljer jag att se det som en tillgång. Jag har själv aktivt tagit ett beslut om att inte medicinera. Ett val som jag känner mig trygg i. Ett val som är mitt. Jag vill leva mitt liv som mig och inte nån som påverkats av massa substanser. Jag säger inte att det är en väg för alla och jag respekterar och förtår alla som faktiskt valt att medicinera. Jag har provat men inset att så länge jag inte är i aktutbehov som sätter mitt liv på spel så får jag det faktiskt att fungera helt okej utan medicin. 

 

Det som gör mig ledsen är att det verkar vara lättare att stoppa människor fulla med piller än att faktiskt hjälpa dem. Tror på att med rätt stöd och anpassning så klarar man sig bra mycket bättre. 

 

Den senaste tiden har jag fått höra :

-Vänd dig till Vårdcentralen.

Nej, vänd dig till Psyk

Nej vänd dig till Vårdcentralen. 

 

Men vart i sjutton är den som tar sitt ansvar? Finns det i huvudtaget nån som gör det? Finns det nån som förstår hur sjukt trött och leds man blir på att ingen tar sitt ansvar? Varför inte se dem som behöver stöd innan dessa faller i hop och blir ett paket?