Kom på mig själv här om dagen. Jag har inte varit hemma i Umeå på typ ett halvår nästan. Vilket innebär att jag inte träffat min kära pappa på den tiden. Det är sjukt lång tid för mig. Är van att ha en tätare kontakt med mina kära där hemma. Brukar vara hemma nån gång i månaden eller i alla fall varannan månad.  Men det senaste halvåret har bara flugit i väg känns det som. Var en vecka i Helsingborg också. Vet inte vart tiden tog vägen liksom? 

 

I går när jag började tänka på det här kom saknaden efter min pappa också.  VI har alltid ståt varandra nära och gör det helt klart fortfarande också.  Känns som om det är en helt annan sak mellan mig och pappa om man jämför med mellan mig och mamma. Jag och min mamma träffas ändå relativt ofta då hon i mellanåt är här i Stockholm och jobbar. 

 

Utöver att träffa min far så ligger fokus också på att träffa mina mor och far föräldrar. Känns som om det är viktigt att ta vara på tiden med den äldre generationen. För hur gärna man än vill ha dem kvar så är tiden begränsad. 

 

Saknar väl inte Umeå som stad direkt. Eller visa saker saknar man väl så klart. Men tror det man saknar mest är sitt ursprung och sina nära och kära.  Tror man det flesta som inte bor i sin hemstad förstår vad jag menar.