Jag har funnit min sanna lycka. Lyckan i att ta sig till hallen, dra på sig utrustningen och tok köra tills man nästan kräks. Att få ta ut sig riktigt ordentligt är ren lycka för mig. Finns nog väldigt lite som får mig att må så bra som träning, och då speceillt innebandy.

 

Kan säga att det är värt varenda blåmärke (ja det blir en del kan man ju säga) och varenda öm muskel. Det är värt varende timme i den komunalatrafiken. (det har även där blivit några om man säger så)

 

Känslan jag får av det är oslagbar. Känslan av att vara en del i ett lag. Känslan av att det jag gör gör jag bra. Känslan av att jag faktiskt gör framsteg och utvecklas.

 

Kan babla på i detta ämne hur länge som helst men vill avsluta med att säga tack till mina grymma lagkamrater. Jag är en person som har relativt svårt att komma in och ta för mig i nya grupper men det problemet har jag inte  haft med er. Att jag ens vågade tacka ja och komma och provspela med er är en seger i sig för mig, då självförtroendet alltid varit min svaga sida. Så sjukt glad att jag tog steget och verkligen utmanade mig själv. Och väldigt tacksam för den peppen jag får av att träna med er.