Det människor som ska hjälpa mig gör det inte riktigt på det vis dem ska göra. Sjukt segt minst sagt. Man har lagen på sin sida. men ändå händer det ingenting.  

 

Lovat mig själv att alltid gå med huvudet högt. Att alltid vara en sån person som hålller en brinnande låga. Att fightas och kämpa för minsta lilla sak har alltid varit så jag har haft det. 

 

 

 

Och fakta är att ingenting har förändrats på den froten. Jag får fortfarande inte den hjälp jag har rätt till och ingen tar det ansvar dem borde. 

 

Skilnaden i dag är att jag har två kids som indirekt också blir drabbade. Dom blir drabbade på så vis att dem får en mamma som inte är 100% närvarande en mamma som får vara mamma med en innres stress som gör henne grinig och tvär. 

 

Jag önsklar att jag kunde säga att på dessa 7år har mycket förändrats, men tyvärr. Ingenting har förändrats. I bland önskar jag att man inte hade behövt kämpa så förbanat för varenda liten sak. Att jag enbart skulle få fokusera på att vara mamma. 

 

Något som dock inte har ändrats är att jag fortfarande går med huvudet högt och att jag fortfarande har en brinnande låga. En låga som blivit ännu starkare och nu inte bara brinner för min egna sak utan även för mina barns sak.